Japp då har jag gjort mitt första pass på över ett år på casa. Det gick bra det var väldigt många nya ansikten som jag inte la ner någon energi på att lära känna, dom har säkert slutat inan jag gör mitt nästa pass ändå =) eller nja kanske inte innan nästa eftersom det är i morgon men typ. Sen var det faktiskt några gamlingar också som tur var och det var skoj att träffa dem igen. Jag jobbade längst ner och vi hade det superlungt så det var en bra start.
Well well när jag väl kommer hem igen så smyger jag in genom dörren, det är tyst och det är ju ett gott tecken. Jag hinner tänka att det här kanske gick hur bra som helst när William kommer emot mig och säger att Dante har gråtit och skrikit och gråtit och skrikit hur länge som helst. Jag går in i vardagsrummet där Jens och Dante sitter och de ser lika utmattade ut båda två, och Dante börjar åter gråta när han får syn på mig. Jag tar honom i min famn och tröstar honom och skuldkänslorna är enorma det gör ont i hela min själ att se honom så ledsen och utmattad av gråt. Han slutar gråta ganska snart och han får lägga sig och äta han tittar på mig länge länge medans han äter innan han tillslut somnar.
Det hade gått bra fram till kl 22 men efter det hade han skrikit konstant i tills jag kom hem strax efter 23.
Imorgon jobbar jag igen samma pass dvs 19-23 vilket inte känns så jättebra just nu. Men skam den som ger sig vi får väl hoppas på att det går bättre då. Jag ska försöka tajma in maten bättre då också så att han får äta precis innan jag åker, då borde han inte bli så hungrig medans jag är borta om han vägrar välling och gröt.
Nu ska jag också gå och lägga mig.
natti natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar